Thai…

Jahapp då var man i Thailand då.
Senast jag var utomlands i Hongkong, så gick jag upp 4 kg i vätska på en vecka. Det är hopplöst i dom här varma kolhydrats länderna. Helvetet börjar redan med flyplansmaten och flygresan i sig. Är man inte van att kolhydratsladda varje dag så känns det extra jobbigt då man verkligen känner hur man svullnar upp. Det är nog ingen slump att jag blir sugen på kaffe i dessa situationer eftersom det är vätskedrivande. Jag brukar också sakna gymmet, och så är det med det.
Sen hjälpte de inte mycket att man hamnade på en ö där dom beslutat att bara servera vegetarisk mat i 2 dagar. HJÄÄÄLP! Det höll på att bli min undergång.
Denna gången har jag förberett mig lite mer, men inte fullt ut. Flygplansmaten var lika rolig som jag förväntat mig, men jag tryckte i mig den eftersom jag inte hade med mig ngt själv.
I min väska dock denna gången har jag laddat med proteinpulver och kokosfett. Samt ett hopprep och mina fivefingers. Vi får se hur pass mycket jag kommer att använda det. Min plan är väl att ev utöva nån slags träning men mest promenader. Mitt fokus för denna resa är avkoppling. Lata dagar på stranden umgänge med mitt resesällskap och bara ha det gött. Resten får ordna sig. Så är det när man gör allt på känsla, gör man allt på känsla blir det alltid bra!
Den verkliga utmaningen kommer nog att bli att stretcha. Min naprapat kompis sa att jag måste stretcha höftböjaren lika mycket som jag suttit still. Hum 7 h på flygplatsen (eftersom planet var försenat) 1 timma på vägen dit, 10 h i planet och sen 1 timme till hotellet.
Jaha det blir 19 timmar det, på varje ben. Då har inte jag tid att sitta här och skriva..

20121107-144902.jpg

Tiden..

Tiden flyger verkligen förbi. Helt plötsligt är det slutet på oktober det regnar och är kallt. Det känns som att sommaren nyss börjat men den har redan hunnit tagit slut. Ju äldre man desto fortare verkan tiden gå. När man var liten var det en oändlighet mellan middagen och lördagsgodiset och nu hinner man inte ens reagera när en månad gått. Ibland kan man undra om det är värt allt slit för att hinna med allt man ”ska” hinna. Man ska åka till och från jobbet, man ska vara på jobbet, ta hand om familjen, laga mat, vårda sina relationer, ha egen tid, städa, tvätta, träna, dricka vin, gå på bio och fika med svärmor.

Är det värt att stressa fram och tillbaka för att hinna allt?

De flesta människorna pallar inte och börjar sålla. Oftast är det träningen som åker först. I folks ögon verkar just träningen vara mindre viktigt. Den vanligaste ursäkten man hör när folk inte tränar är…Jag hinner inte.

Jag köper inte det.

Det gäller bara att se det från ett annat håll. Tränar man och mår bra lever man inte bara längre, man håller sig frisk längre också. Är det inte det dom flesta är ute efter, ett långt och friskt liv? Där man har energin och styrkan att göra de sakerna man vill. Umgås med dom du vill umgås med, när du vill och under förutsättningar som du bestämmer. Inte vad sjukvården säger eller den personen du måste ha hjälp av.  I de gamlas värld, dom som är beroende av sjukvården och äldreomsorgen, har det gått tillbaka till den oändliga väntan. Man väntar på mat, på hjälp, på mediciner och för somlig även döden(Gud vad munter den här pepptalken blev då).

Jag vet väldigt många som är livrädda att hamna i det situationen och jag vill gärna tro att vi kan göra väldigt mycket för att inte hamna där.

Kroppen vill röra på sig, då mår vi bättre. Det spelar ingen roll om du lägger din tid på att dricka vin och gå på bio(vilket dock kan vara bra för själen). Det du gör idag sätter grunden för hur du kommer må om 10 år.

Mycket handlar om planering och prioriteringar. Det kan låta skit surt att alltid behöva planera allt. Jag känner att jag prioriterar att planera så jag kan prioritera att hinna med allt.

Fånga dagen, lev i nuet, lev för framtiden(mycket man ska hinna med som sagt) och ta tag i din hälsa idag. Och kanske viktigast av allt ha kul!

Lymfmassör, hormonterapeut, kostrådgivare och personlig tränare